Lärare och studenter på masterprogrammet Kultur och demokratis introduktionskurs hösten 2022 – – –
Under oktober 2022 visade Bergsjöns kulturhus den upplevelsebaserade och interaktiva konstutställning ”Safe skills – varje brand är en berättelse”. Utställningen vänder sig till en ung publik och bygger på samtal med ungdomar om sin utsatthet. Vi, studenter och lärare på masterprogrammet Kultur och demokrati, besökte utställningen eftersom vi var nyfikna på hur konst kan användas för att spegla och utmana olika riskuppfattningar. På introduktionskursen hade vi läst teoretiska texter som ställer frågor om moralpanik, kriser och det politiska i vad som ses som risker. Vi hade också diskuterat kulturstudiers olika kritiska perspektiv, men utställningen utmanade oss att tänka några varv till om relationen mellan kultur och demokrati.
”Safe skills – varje brand är en berättelse” ambulerar mellan olika platser i Sverige och består av sju verk som skapats av studenter på Konstfack. Men initiativet till utställningen kom från räddningstjänsten i Helsingborg, som ville pröva nya sätt att förebygga olyckor och bränder – framförallt för att nå ungdomar i så kallat ”utsatta områden”. På utställningens hemsida står: ”Målet med projektet är att öka riskmedvetenhet hos unga och därmed skapa trygga ungdomar. Detta görs i projektet med en upplevelsebaserad utställning om de största riskerna och betydelsen av trygghet för unga i samhället i dag.” Just utsatta områden nämns inte i verken och inte heller på hemsidan, men däremot i den videoinspelade presentationen om bakgrunden till utställningen som återfinns på projektets hemsida. Där beskrivs hur räddningstjänsten sedan en tid samarbetat med ungdomar i socialt utsatta områden och att utställningen byggde vidare på det arbetet. Med projektmedel från Allmänna arvsfonden skapades en skrivartävling för ungdomar och uppdrag gavs sedan till konstnärer att skapa verk utifrån teman som återkommer det insamlade materialet. Som en av studenterna poängterade är betoningen av berättelser i utställningens titel i sig intressant ur ett kulturvetenskapligt perspektiv. Något så konkret som en brand kan upplevas olika beroende av vilka vi är. Det knyter an till perspektiv på vår kurs om hur otrygghet, rädslor och risker kan ses som effekter av maktordningar och sociala relationer som levs på olika vis.
Att räddningstjänsten använder konst för att nå ungdomar är intressant ur flera olika perspektiv. Betoningen av att skapa upplevelser och stärka riskmedvetenhet kan ur ett kritiskt perspektiv ses som uttryck för en nyliberal ordning, där ansvar för risker och utsatthet läggs på den enskilde. Individen tänks själva kunna undvika risker bara den blir mer medveten. När jag, Mathias, som lärare föreslog att vi skulle åka på utställningen så var det kanske just utifrån ett sådant kritiskt perspektiv. Ett annat perspektiv är hur utställningen kunde förstås mot bakgrund av forskning inom kulturstudier som beskriver hur idén om socialt utsatta områden förstärks av att de utmålas som farliga och riskfyllda – som en form av moralpanik. Jag, alltså Mathias, hade också en viss förförståelse här, eftersom jag tidigare forskat om just räddningstjänsten och deras arbete med att vara kreativa med sina arbetssätt. Det gjorde mig nyfiken på utställningen, eftersom det var en lite ny variant. Jag hade faktiskt också fått tipset om att gå på utställningen av en brandman som jag mött i min forskning. Hon sa att hon trodde att jag skulle tycka den var intressant för min undervisning om kultur.
Två centrala begrepp i de teoretiska texterna vi läst på kursen är hegemoni och affekt. Hegemoni handlar om maktordningar som accepteras och som vi har svårt att se bortom. När kulturens emanciperande kraft betonas är det just i betydelsen av att utmana hegemoniska ordningar, förmågan att se bortom det väntade och se annorlunda på världen. Affekt handlar om känslornas betydelse för politiken, där politiska agendor sätts genom utpekande av fiender, uppblåsning av moralpanik eller av spridande av diffus oro. Affekt kan också vara viktigt inom politiken som hopp om framtider, ideal om mer inkluderande samhälle och ökad jämlikhet. Affekt brukar skiljas från individuella känslor, genom att de snarare syftar på stämningar eller laddningar i vår omvärld som drabbar oss och som vi kan ha svårt att ta oss ur.
Ett av verken på utställningen handlade om psykisk ohälsa och baserades på ungas berättelser om att fly sitt hemland. Texten på skylten bredvid verket förklarade hur ungdomarna berättat om hur det kunde kännas som om delar av ens kropp blev kvar, eller fastnade i en längtan tillbaka till platsen som lämnats. I konstverket användes en dator som med hjälp av AI-teknik skapade kartor. Det interaktiva bestod i att besökaren först fick peka ut platser på en världskarta. Det kunde vara hela kontinenter eller en specifik stad eller plats. Sedan skrev AI-datorn ut en kartbild i vykortsformat. Men AI-datorn kunde inte skilja mellan kroppar och kartor, så den konstruerade landskap som såg ut som deformerade organ. Kartor och kroppar blandas ihop i bilden, på samma sätt som de gjorde i ungdomarnas berättelser om erfarenheter av flykt. Bilden säger också något om hur kroppen och våra erfarenheter fungerar som en sorts karta – vi orienterar oss utifrån vad vi känner igen och vart vi varit. Där vi känner oss hemma kan också vara en riskfylld plats – vilket ju då ställer till det för vad en riskmedvetenhet kan tänkas vara. Att fly från en farlig plats innebär inte med nödvändighet att du blir trygg, kanske blir du istället riskutsatt på andra sätt. Kopplat till kursen säger det något om det politiska i känslor och hur känslor kan användas politiskt. Vilka rädslor ses exempelvis som viktiga respektive oviktiga? Och varför antas vi ha vissa rädslor gemensamt, medan andra ses som individuella problem, eller problem för dem vi ser som ”de andra”, de som vi inte delar gemenskap med? Känslor är politiska krafter som kan splittra och förena. Inte minst i en samtid där flyktingar ses som en för stor belastning för samhället och erfarenhet av flykt talas om som säkerhetsrisk, knutet till radikalisering och terrorhot.
Hegemoni och affekt var viktigt i relation till hur utställningen arbetade med upplevelser, risker, trygghet och det faktum att verken var interaktiva. Ett exempel på affekt som beskrevs av några av studenterna var att de kände ett lugn när de gick in i utställningen. Stämningen eller laddningen hängde förmodligen samman med att det var ett bibliotek och en vacker lokal. Rumsligt var utställningen fördelad i två rum med glasväggar utåt, med utsikt över Bergsjön, och inåt, med utsikt mot bibliotekets lokaler. Rummen låg en trappa upp, på den andra våningen av Bergsjöns kulturhus. Men studenterna beskrev också hur de fångades av själva verken och ville visa respekt, särskilt eftersom ungdomarna hade delat med sig av berättelser om tunga ämnen som missbruk, brottslighet, våld, mobbing och psykisk sjukdom. En annan sak som också bidrog till stämningen var att vi fick prata lite med två guider. De berättade om hur de brukade visa utställningen för grupper med ungdomar från olika skolor och föreningar i Göteborg. Därigenom kunde vi tänka oss in i hur ungdomarna brukade interagera med verken och vilka former av samtal som då sattes igång.
Guiderna berättade att ett av de mer populära verken var det som besökaren först möttes av, där du med hjälp av VR-glasögon gick runt i en virtuell värld som liknade träskmarker med märkliga surrealistiska väsen. Just VR-glasögonen brukade locka ungdomar att engagera sig, berättade guiderna. Temat var här missbruk och droger. Besökaren blev berörd samtidigt som hens kropp blev en del av verket, efterhand blev hen yr och lite illamående som reaktion på den visuella och virtuella världen. Genom guidernas berättelser fick vi, som en av studenterna beskrev det, tänka utifrån flera olika perspektiv; vi själva som besökare, barnen som varit med och bidragit till utställningen, räddningstjänsten med sitt uppdrag att öka ungas riskmedvetande, konstnärerna som gjort verken och sedan också barnen som besöker utställningen. Det gjorde det också besvärligt för oss att gå in med kritiska perspektiv eller kanske ens vilja tänka i de banorna, eftersom det skulle kännas respektlöst. Vi kunde dessutom inte avgöra vems berättelser det var som berättades. Vad skulle ett kritiskt perspektiv kunna bidra med då? Eller, vad är det för former av kritisk blick vi kan behöva här?
På kursen hade vi läst Eve Kosofsky Sedgwicks text ”Paranoid Reading and Reparative Reading, or, You’re So Paranoid, You Probably Think This Essay Is About You” (2003) om reparativa läsningar. I texten ställer Sedgwick frågor om vad kritiska perspektiv kan vara. Hon vänder sig mot kritiska perspektiv som ensidigt låser sig vid avslöjande av det bakomliggande – vad hon beskriver som en paranoid form av kritik som alltid ser samma sak och rustar sig för att aldrig överraskas. Som alternativ lyfter hon fram en reparativ eller reparerande kritik, där fokus är att foga samman, hitta oväntade sammankopplingar och utforska en form av lyssnande som lämnar öppenhet för tolkningar och att kunna överraskas. En paranoid kritik av utställningen skulle exempelvis just kunna vara en kritik av den nyliberala ordningen som lägger ansvar på den enskilde. Men på utställningen fanns inga pekpinnar eller någon beskyllande röst. Istället manade den till reflektion och samtal. Reflektion och samtal kan såklart i sig kritiseras som nyliberalt, men inte utan att det framstår som lite snålt och frånvänt i sammanhanget. Om vi istället utgår från Sedgwick går det att se hur verken använder sig av en form av reparativ kritik och att utställningen arbetade med affekt, exempelvis genom att styra om fokus från risker mot det som ska skyddas eller som skapar trygghet. En vanlig kritik av Sedgwicks text är att det kan vara svårt att förstå vad som egentligen menas med reparativ kritik, eftersom hon inte utvecklar det så mycket. Men här kan flera av verken på utställningen visa vad en det skulle kunna vara. Inte minst i hur de utnyttjar konstens förmåga att ge nya perspektiv, utan att ge några säkra svar eller komma med pekpinnar.
Ett av de verk som flera av oss fastnade vid bestod av en träbänk med inristade budskap, likt slitna och sönderklottrade bänkar eller stolar från någon skola, park eller fritidsgård. Men istället för det vanliga ”smutsiga” klottret så hade ungdomar här skrivit positiva budskap om vad trygghet och gemenskap innebär för dem. Någon hade skrivit ”mormors våfflor” och en annan hade skrivit ”hunden”. Det fanns fraser som ”trygghet är du och jag tillsammans”, ”där mina gränser respekteras”, ”en plats att bara vara på utan att bli misstänkliggjord”. Trygghet kunde vara att vandra i skogen. Eller att få vara själv på sitt rum i sin egen säng. Att vara med vänner. Det kunde vara att få uppehållstillstånd. Det kunde vara att läsa science fiction. Eller att veta vart du kan få mat när du är hungrig. Som en av studenterna kommenterade så visade inskriptionerna de omfattande skillnaderna i vad ungdomar tvingas oroa sig för. Bänken synliggör olika livsvillkor. Men en annan sak som också visas är de många oväntade eller till synes banala sätt som trygghet och motståndsstrategier kan tänkas. Det skulle vara lätt att avfärda exempelvis mormors våfflor eller att läsa science fiction som naiva eller en flykt. Men som Sedgwick skriver kan vi, utifrån mer queera perspektiv, hitta sätt att förstå hur det som ter sig som ytlighet eller lättja ur en paranoid kritik i själva verket kan vara kraftfulla reparativa motståndspraktiker. För den eller de som ristat in orden ”mormors våfflor” eller ”science fiction” verkar de stå för en form av motmakt. Kanske hjälper de ungdomarna att orka stå emot rädslor, skapa hoppfullhet och göra livet levbart?
Besöket på utställningen var en överraskande fin upplevelse och den utmanade oss att tänka vidare kring perspektiv vi hade med oss. En av studenterna berättade att hon tänkt mycket på hur svårt det var att kasta av sig upplevelsen från den. Kanske var det för att verken fick oss att känna igen känslor, men upptäcka hur svårt det kan vara att sätta ord på dem, eller ens erkänna dem för sig själv? Som ett förebyggande arbete mot olyckor kan detta vara en bra början. Men också ur ett demokratiskt perspektiv – eftersom det hänger samman med frågor om vilka risker vi uppmuntras att prata om i kontrast till risker vi normaliserar och inte förväntas sätta ord på. Betoningen av berättelser handlade inte så mycket om att beskriva hur det är. Snarare visade den just hur berättelser hjälper oss att se både vad risk innebär och vad som skapar trygghet och levbarhet för olika människor i vårt samhälle. Sådan problematisering är en av kulturens viktigaste funktioner i en demokrati. Frågan om trygghet visade sig vara långt mer mångfacetterad och komplex än att bara handla om brandvarnare, fler poliser eller en hemförsäkring.
Texten är skriven av Mathias Ericson, lektor och lärare på masterprogrammet Kultur och demokrati, med hjälp av studenterna Mary van Viegen, Louise Lennartsson och Kerstin Strömberg.
kulturochdemokrati.wordpress.com 