Lisbet Buzleta,
student på masterprogrammet Kultur och demokrati. Essän är skriven inom ramen för kursen Röster, texter, tolkningar. – – –
I sin text ”Kan den subalterna tala?” från 1988 ställer litteraturvetaren och aktivisten Gayatri Chakravorty Spivak frågan om vilka möjligheter den som är marginaliserad har att göra sin röst hörd. Har hen ens förutsättningarna att formulera sig? Och hur kan den intellektuella hjälpa till för att subalterna röster ska få mer utrymme? Frågan om vem som kan representera och tala för vem är fortfarande högst aktuell, hösten 2021 aktualiserades den i samband med utgivningen av boken Cykelbudet som handlar om förläggaren och musikern Anders Teglunds erfarenheter av att under ett år jobba som cykelbud åt Foodora, ett jobb han tog när han på grund av pandemin fick svårt att försörja sig på sina vanliga gig som frilansande kulturarbetare. Teglund har ifrågasatts för att han som svensk, vit och medelklass på tillfälligt besök i ett utsatt yrke inte skulle kunna ge en korrekt skildring av vad det innebär att vara cykelbud. Skribenten och metallarbetaren Lars Henriksson menade till exempel i ”Varför infiltrerar journalisterna bara arbetarklassen?” i Göteborgs-Posten att det som beskrivs blir en upplevelse som kan liknas vid turism och som ”missar både det bästa och det värsta” (G-P 28/9 2021). Teglund svarade i ”Vem ska tala för den mest utsatte gigarbetaren?” i samma tidning att han var tvungen att berätta eftersom cykelbuden i sin utsatta position inte vågade göra det, samt att det viktigaste ändå är att problemen med dåliga arbetsvillkor och strukturell rasism uppmärksammas (G-P 29/9 2021). Att läsa Spivak parallellt med de olika inläggen i debatten om Cykelbudet fick även mig att fundera på vem som kan och bör skildra en viss erfarenhet. Samtidigt är det svårt för mig att tänka kring den frågan utan att samtidigt ställa ett par andra frågor: Varför skildras marginaliserade grupper i artiklar, böcker, pjäser och filmer? Bör berättelserna ha något mer syfte än att enbart skildra?
För att få hjälp att reda ut mina tankar återvänder jag till en bok som jag läste för några år sedan. Daria Bogdanskas serieroman Wage Slaves från 2016 handlar också om egna upplevelser av ett prekärt arbetsliv men är skriven utifrån ett tydligare underifrånperspektiv. Att en migrantarbetare som precis har lärt sig svenska berättar sin historia på sitt nya språk är ovanligt. I boken beskriver Bogdanska i svartvita serierutor några omtumlande år av sitt liv. Hon flyttar från Warszawa i Polen till Malmö för att börja på serietecknarskola. I boken beskrivs hur hon i Malmö hittar en bostad, skaffar vänner, har trassliga romantiska relationer, festar, startar ett band, lär sig svenska och jobbar för att försörja sig under studierna. När Bogdanska kommer till Sverige 2013 har hon efter att ha hoppat av gymnasiet rest runt och bott på olika ställen i Europa under 10 år. Hon har försörjt sig genom att bland annat jobba på café och i cykelbutik. Mötet med den svenska arbetsmarknaden liknar dock inget som hon han varit med om tidigare. Det visar sig vara svårt att hitta ett jobb med vettiga arbetsvillkor. Hon har inte tillräcklig utbildning eller relevant erfarenhet, har svårt att skaffa personnummer och i början talar hon inte svenska. Så småningom får hon via en bekant ett svartjobb på en indisk restaurang på Möllevångstorget och en stor del av boken handlar om det som sker där. Wage Slaves är samtidigt en självbiografi, en berättelse om arbetsplatsen och kollektivet, en handbok för facklig kamp och ett försök att ge röst åt de som inte vågar tala själva.
Berättelsen som personlig frigörelse
Bogdanska skrev Wage Slaves direkt efter att det som boken skildrar hade hänt och det är tydligt att skrivandet fungerar som en bearbetning av den yttre och inre utveckling som händelserna har inneburit för henne. Bengt Kristensson Uggla skriver i sitt bidrag till antologin Biografiska betydelser: Norm och erfarenhet i levnadsberättelser från 2011 att det är genom att berätta om våra liv, vår historia och våra drömmar som vi tar reda på vilka vi egentligen är. Det är så vi utforskar, konstruerar och skapar vår personliga identitet. För att identiteten ska bli autentisk är det viktigt att berättelsen är förankrad i den verklighet som vi lever i. Wage slaves innehåller återkommande resonemang där Bogdanska funderar över stort och smått. Hon blir till exempel alltmer övertygad om vikten av att organisera sig och inser att hon alltid har varit en stridbar person:
Jag har fått sparken hur många gånger som helst. Alltid på grund av att jag hade åsikter om orättvisor på jobbet. Men jag har aldrig tänkt på facket som verktyg eller att jag hade rättigheter överhuvudtaget.(Bogdanska 2016 s. 152)
I inledningen till nyss nämnda antologi skriver redaktörerna Lena Marander-Eklund och Ann-Catrin Östman att genom att berätta i skriven form tillskriver dessutom skribenten sig själv subjektivitet och aktörskap. Det blir en akt av ”empowerment”, förståelse för att förändra. Levnadsberättelser säger också något om villkoren för den levnad som beskrivs. Utrymmet för vem som kan berätta om sina upplevelser varierar dessutom i tid och rum. Att det är Bogdanska som skriver Wage Slaves är lika viktigt för hennes identitetsskapande och ”empowerment”, som för samhället hon lever i genom att det utmanar förväntningarna på vem som kan berätta. Det är värdefullt i sig att få höra röster som sällan hörs. Värt att notera är att till en början berättar inte Bogdanska sin historia själv, utan hon hör av sig till en journalist på Sydsvenskan som tidigare har skrivit om svartarbetet på restaurangerna runt Möllevångstorget. Det är först när Bogdanska skaffar sig egna verktyg genom serietecknarskolan och bättre kunskaper i svenska som hon gör sin egen röst hörd offentligt. Hennes omständigheter har egentligen inte förändrats så mycket men genom språket kan hon äga sin egen historia.
Berättelsen som verktyg för samhällsförändring
Att det är Bogdanska som skriver Wage slaves är dock sannolikt också viktigt för själva skildringen. Sven Lindqvist argumenterar i boken Gräv där du står från 1978 om vikten av att arbetare själva utforskar och skriver arbetets och kapitalets historia på sin arbetsplats, gärna med början i sina egna levnadsberättelser. Lindqvist menar att det sällan blir bra skildringar av arbetsliv om de som skriver saknar relevant erfarenhet och därmed den förståelse som behövs för att ställa rätt frågor till intervjupersoner och källmaterial.
Det är inte vetenskapsmannen utan arbetaren som har den sakkunskap som den här forskningsuppgiften i första hand kräver. Och det är inte så mycket vetenskapsmännen utan arbetarna själva som behöver resultaten. (Lindqvist 1978, s. 146)
Det finns nämligen ytterligare en anledning till att arbetarna bör ställa egna frågor, göra egna undersökningar, dra egna slutsatser och skriva sin egen historia. Genom denna process kan de få syn på sådant som osynliggörs i företagens och maktens historieskrivning. Därmed kan de också få insikt om kapitalismens funktionssätt och sin egen situation, menar Lindqvist. Arbetarnas berättande är ett första steg i riktning mot ekonomisk demokrati:
De som skall erövra företaget måste också erövra bilden av företaget. (Lindqvist 1978, s. 273)
Precis som en personlig levnadsberättelse hjälper den som skriver att få syn på vem hen är som person, så kan berättelsen om kollektivet hjälpa oss att se vår egen roll och betydelse inom det samhällsystem som vi lever i. Wage Slaves är ett samtida exempel på arbetaren som gräver där hen står och därigenom synliggör kapitalismens funktionssätt. Bogdanska beskriver sina arbetskamrater på restaurangen och deras gemenskap, liksom alla de små handlingar och detaljer som bygger upp en arbetsdag. Hon beskriver också en dålig arbetsmiljö med en konstig chef, stress och känslan av att vara osynlig för kunderna. Alla jobbar svart, lönerna är låga, ventilationen fungerar inte och rapporteringen till Skatteverket stämmer inte överens med det verkliga schemat som för vissa av hennes kollegor innebär arbetsdagar på upp till 15 timmar. Bogdanska går med i facket för att försöka förändra men lyckas inte organisera arbetskamraterna som menar att det är en för stor risk för dem, då de flesta befinner sig i en väldigt utsatt position. På grund av sitt fackliga engagemang får Bogdanska sparken men med hjälp av facket får hon utbetalt den summa som utgör mellanskillnaden mellan vad hon har fått i lön och vad hon borde ha fått enligt kollektivavtalet. För arbetskamraterna på restaurangen förändras dock inte mycket.
Wage Slaves är ytterligare ett försök av Bogdanska att få till förändring. Det är en skildring som går bortom att enbart uppmärksamma. Lindqvists Gräv där du står är en praktisk handbok i berättande som i detalj beskriver en mängd olika metoder för att exempelvis hitta relevant information i olika arkiv eller kritiskt granska vilken bild skolelever får av arbetslivet. Wage Slaves är till formen en berättelse men kan även den läsas som en handbok. Bogdanska förmedlar, ofta i förbifarten, konkret kunskap som hon har tillägnat sig genom egen erfarenhet eller från facket. Det handlar om steget efter berättandet, den fackliga kampen. Vi får till exempel tips på vad solidaritet kan innebära i praktiken:
- Backa upp andra arbetskamrater
- Lösa interna konflikter utan att blanda in ledningen
- Dela arbetsbördan jämnt
- Inte vara kompis med chefen och tala nedsättande om andra arbetskamrater (Bogdanska 2016, s. 151)
Lindqvists riktade sig till ett manligt svenskt industriarbetarkollektiv. I Wage Slaves är huvudpersonen den kvinnliga migranten inom servicesektorn vars grupptillhörighet är lite mer flytande. Tipsen är riktade till personer i samma situation men skulle också kunna användas av vem som helst som är anställd. Det kan annars som läsare vara svårt att veta hur man ska gå vidare efter att ha läst den här typen av skildringar av utsatthet. Det är inte alltid så lätt att ta reda på hur det ser ut på min lokala restaurang eller vad jag i så fall ska göra för att bidra till förändring. Men jag kan åtminstone använda tipsen ovan till att bidra till förändring på min egen arbetsplats och därmed till en förändring av arbetslivet i stort.
Att inte kunna berätta
Vi det här laget har jag kommit en bit på väg med att formulera mina tankar kring vad som krävs för att någon i en utsatt position ska kunna tala och huruvida det har betydelse att de gör det själva. Spivaks fråga om de mest marginaliserades förmåga att formulera sig kvarstår dock fortfarande. För oss som läser Wage Slaves, liksom för Bogdanska själv, blir det snabbt tydligt att även prekariteten är relativ. Bogdanska är vit EU-medborgare och går en folkhögskoleutbildning som hon inte upplever som särskilt krävande. Hon har ingen annan relation till ägaren än som anställd. Hennes kollegor är däremot nästan alla migranter från Bangladesh som känner varandra sedan tidigare eller är släkt med ägaren. En del är papperslösa, andra hyr bostad av ägaren eller är skyldiga honom pengar. Några jobbar heltid på restaurangen vid sidan av sina universitetsstudier. Gemensamt är att de flesta inte talar svenska och inte lyckas få andra jobb. Jag tror att skillnaden i position mellan Bogdanska och hennes kollegor i någon mån illustrerar skillnaden mellan att enbart vara förtryckt och att vara subaltern. Den subalterna individen är någon som är helt marginaliserad, som inte har någon tillgång alls till offentligheten eller någon möjlighet till social rörlighet. Spivaks svar på sin egen fråga är att den subalterna inte kan tala, åtminstone inte på ett sådant sätt att hon kan bli förstådd utanför sitt eget marginaliserade sammanhang. Den intellektuella kan därför bidra genom att undanröja hinder och skapa diskursivt utrymme för subalterna röster. En strategi för att göra det är att själv tala för den subalterna. Risken är dock att den privilegierade endast förstår de förtryckta i relation till sin egen position och istället bidrar till att reproducera maktförhållandena. En parallell strategi är därför en kontinuerlig dialog och ett ömsesidigt lärande mellan den intellektuella och den som saknar röst.
I Wage slaves är verkligheten lite mer komplicerad än hos Spivak. Bogdanska talar i boken inte bara för sig själv, utan försöker även ge röst åt de kollegor som står ännu längre ner på stegen och inte vågar tala själva. Hon beskriver deras omständigheter och återger sådant som de har gjort eller sagt genom bilder och dialoger i pratbubblor. När hon skriver är dock Bogdanska ingen privilegierad intellektuell utan fortfarande en person i en prekär situation. Hennes medvetande förändras genom att hon lär sig mer men det sker på hennes initiativ. Hon har aktivt sökt sig till serietecknarskolan, hon letar själv efter information på internet, när hon har kontaktat facket går hon de kurser som de erbjuder, när hon har kontaktat en journalist tar hon del av det som journalisten vet. Det är inte heller så att restaurangarbetarna saknar medvetenhet om sin situation, vilket Spivak menar kan vara ett hinder för att marginaliserade grupper ska kunna göra sina röster hörda. Just de här arbetarna är i alla fall högst medvetna om det olika förtryckande strukturer som finns men de är också medvetna om kostnaderna för att göra sina röster hörda. Flera av dem har dessutom universitetsutbildning men är samtidigt av andra skäl, såsom nationalitet och hudfärg, i underläge. Kollegan Nirja sammanfattar:
Daria jag tycker också att det är dags att ändra på det här. Jag är också trött på att leva så här men tyvärr jag och de andra som jobbar här kan inte vara med det är för stor risk… (Bogdanska 2016, s. 91, meningsbyggnaden följer originalet)
De mest utsatta har i det här fallet förmågan att uttrycka sig men de vågar varken använda sina röster eller agera på annat sätt.
Det har betydelse vem som skildrar
Det som har blivit tydligt för mig är att det har betydelse vem som berättar om utsatta grupper om man fokuserar på berättandet som process, att berätta för att kunna äga sin historia som en förutsättning för att kunna gå vidare och förändra sin situation. Om fokus istället flyttas till slutresultatet, själva skildringen, och om syftet med berättande är att uppmärksamma en situation kan det däremot behöva göras en avvägning mellan förmågan hos den som skildrar att göra det helt korrekt och personens förutsättningar att nå ut. Att uppmärksamma något är dock sällan tillräckligt för att det ska ske en förändring, det krävs också någon form av handling bortom orden. Jag landar således i att det som allierad därför i slutändan är mer värdefullt att bistå med verktygen för att utsatta grupper själva ska kunna berätta, eftersom det skapar en handlingsberedskap hos dessa, än att som privilegierad berätta i deras ställe, även om berättelsen därigenom når fler. Det verkar dessutom finnas marginaliserade grupper som inte främst behöver stöd i att uttrycka sig utan stöd i att minimera de risker som detta medför för dem.
– – – – – – – – –
Läs också Chiara Vallis inlägg på vår blogg om boken BOSTADSMANIFEST: 22 KRAV FÖR FRAMTIDENS HEM (2021, Dokument Press), som Daria Bogdanska illustrerat.
– – – – – – – – –
Kursen KD2120 Röster, texter, tolkningar ingår i masterprogrammet Kultur och demokrati, men kan också läsas som fristående kurs hösten 2022.
– – – – – – – – –
Referenser:
Daria Bogdanska, Wage slaves. Galago, 2016.
Lars Henriksson, ”Varför infiltrerar journalisterna bara arbetarklassen?”, Göteborgs-Posten 28 september 2021.
Sven Lindqvist, Gräv där du står. Atlas Vintage, 2009 (nyutgåva).
Lena Marander-Eklund och Ann-Catrin Östman (red.), Biografiska betydelser: Norm och erfarenhet i levnadsberättelser. Gidlund, 2011
Gayatri Chakravorty Spivak, Subalternisering och den globala utopin. Tankekraft, 2014.
Anders Teglund, ”Vem ska tala för den mest utsatte gigarbetaren?”, Göteborgs-Posten 29 september 2021.
kulturochdemokrati.wordpress.com 