Bildning vs Facebook

Anders Westerström,
doktorand i kulturstudier och lärare på kandidatprogrammet Kultur och masterprogrammet Kultur och demokrati. – – –

Kommunikatören hajar till. Aldrig tidigare har annonser för våra utbildningar blockerats av Facebook. Kurserna som stötte på patrull var första terminen av vårt masterprogram Kultur och demokrati och distanskursen Kriser, kulturkrig och brytningstider. Inga särskilda formuleringar angavs som skäl för sanktionen, men i rubrikerna nämndes ”samhällsanalys” och ”demokrati”, två begrepp som står i centrum för hela vårt kursutbud i kulturvetenskap.

I det här inlägget argumenterar jag för att det finns stora problem med att offentliga aktörer – exempelvis Göteborgs universitet – gjort sig beroende av centraliserade amerikanska it-jättar som Facebook för extern kommunikation. En av anledningarna till min kritik är att grundlogiken i de stora plattformarnas artificiella intelligens är baserad på sortering. I varje steg vi som användare tar, varje inköp vi gör, varje hemsida vi besöker och snart sagt varje interaktion vi är del av bevakar och sorterar Facebook och andra företags artificiella intelligens oss (det gäller också dem som inte är registrerade användare av plattformen. För den intresserade rekommenderas webbläsartillägget Noscript”). Denna enorma mängd data använder sedan plattformar som Facebook för att manipulera våra beteenden på direkta och indirekta sätt. Om en annonsör vill att du ska åka på semester får du kanske se dina vänners semesterbilder. Vad får du se om den vill att du ska läsa en kurs om kultur och demokrati på Göteborgs universitet?

Mot slutet av protesterna på Tahrirtorget sågs enorma gatumålningar som deklarerade att ”Facebook made this” och det fanns en stor entusiasm runt den demokratiska potential som nätverkande mobiliseringar kunde åstadkomma. Sedan kom Cambridge Analytica (med Mark Zuckerbergs goda minne), Trump och Alt Right och det blev tydligare och tydligare att det fanns särintressen, både politiska och kommersiella, som hade allt att vinna på att destabilisera demokratier världen över. Centraliserade, nedlåsta, kommersiella plattformar med få betänkligheter runt användares integritet visade sig vara kraftfulla verktyg för att göra det. En rad avhoppare ifrån Facebook sa upp sig och berättade, exempelvis i filmen The social dilemma (2020), om den vansinniga kultur och praktik som rådde på företaget. Vid sidan av visionen om att föra samman världens människor var ett av mottona också ”move fast and break things”. Facebook gör oss inte bara disträa, stillasittande och lättkränkta; genom plattformen kan inbördeskrig initieras och hela länder destabiliseras. I filmen karaktäriserar socialpsykologen Shoshana Zuboff denna maktordning som ”övervakningskapitalism” (se även Zuboff 2019).

Nu har Facebook närmast en monopolställning på marknaden för sociala medier och digitala annonser. När vi på Institutionen för kulturvetenskaper ska marknadsföra vårt kursutbud finns få alternativa kanaler. Likaså när detta blogginlägg ska spridas. I vissa länder är det till och med så att företaget kontrollerar själva internet-infrastrukturen; när du köper en ny mobil hjälper försäljaren dig att skaffa ett konto eftersom det är nödvändigt för att komma åt internet. Ja, eller det av Facebook kontrollerade internet; om du vill ha tillgång till exempelvis Wikipedia eller kunna skicka e-post så får du så klart betala. En utmärkande aspekt av plattformen är också dess oförmåga att kommunicera med andra system. Försök att skicka ett meddelande utanför Facebook med Messenger, eller att slå på ett RSS flöde från en grupp du följer, eller se en backlog. Det går inte. Själva affärsidén är att låsa in användaren för att kontrollera marknaden. Ingenting är gratis. Det är användaren som är produkten.

Trots plattformens destruktiva framfart kunde jag dock inte låta bli att höja på ögonbrynen när Facebook blockerade en annons producerad av ett universitet för att, av allt att döma, ”samhällsanalys” och ”demokrati” finns med i texten. I våra utbildningar analyserar vi samhället och förstår demokrati som mer än parlamentariska val. Det breda demokratibegrepp som vi intresserar oss för inkluderar maktfördelning samt möjligheter och förutsättningar för förtryckta grupper att komma till tals och påverka. Även kultur förstås här i bred bemärkelse; vi intresserar oss å ena sidan för dess emancipatoriska kraft, det vill säga kulturen som motstånd mot förtryck, och å andra sidan för dess ideologiproducerande karaktär, kulturen som förtryckande underordnande homogeniserande. Mycket av denna spänning återfinns i de samtida digitala kulturerna, men övervakningskapitalismen strävar efter att anpassa och strömlinjeforma dem efter sina egna behov och principer.

Både kulturen och demokratin är i min förståelse bråkig, stökig och högljudd och de förhandlas och regleras i samhällets offentligheter. Men i vad för slags offentligheter sker dessa processer idag? I forskning som gjorts på vår institution har det visats att allt större delar av stadens offentliga rum privatiseras i takt med att nyliberala policypaket, privat-offentlig samverkan och utökad kontroll och styrning av stadsrummet genomförts (se t.ex. boken Stad till salu av Mats Franzén, Nils Hertting och Catharina Thörn, 2016). På liknande sätt har det offentliga samtalet i mångt och mycket flyttat in på övervakningskapitalistiska plattformar. Förutom klåfingriga politiker och fastighetsägare är det alltså idag annonsörer, uttalade manipulatörer och monopolkapitalister som bestämmer hur det offentliga samtalet utformas. När det kritiska tänkandet därmed begränsas behövs humanistisk bildning och utbildning mer än någonsin. I något slags ängslig och okritisk digitaliseringshets har myndigheter och andra aktörer gjort sig beroende av plattformar som Facebook för information, marknadsföring, brottsbekämpning och digital infrastruktur. Även om dessa många gånger vill framstå som neutrala platser som bara är, så är deras dominans inte en naturlag. Jag vägrar låta Facebook bestämma vad som är demokrati och samhällsanalys och vem som har rätt att uttrycka sig och annonsera om det. Jag menar istället att institutioner och civilsamhälle måste kunna förlita sig på en transparent offentlig offentlighet snarare än en nedlåst kommersiell dito. Och då måste de börja arbeta med teknologi som arbetar för dem istället för att sälja dem.

Om du är intresserad av mina perspektiv finns också ett inspelat samtal om Facebook med mig och föreningen Fripost på Stadsbiblioteket ifrån våren 2021.

Referenser:

Franzén, Mats, Nils Hertting, och Catharina Thörn. 2016. Stad till salu: entreprenörsurbanismen och det offentliga rummets värde. Göteborg: Daidalos.

Orlowski, Jeff, Tristan Harris, Jeff Seibert, och Bailey Richardson. 2020. The Social Dilemma. Documentary, Drama. Exposure Labs, Argent Pictures, The Space Program.

Zuboff, Shoshana. 2019. ”Surveillance Capitalism and the Challenge of Collective Action”. New Labor Forum 28 (1): 10–29. https://doi.org/10.1177/1095796018819461

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: