Erik Florin Persson,
disputerar i filmvetenskap 4:e juni. Har under sin tid som doktorand undervisat i kulturstudier, och då ofta om kultur, demokrati och staden.
Hur har Göteborg presenterat sig för världen de senaste 80 åren? För att undersöka detta har filmvetaren Erik Florin Persson i sin avhandling Film i stadens tjänst: Göteborg 1938–2015 analyserat ett femtontal filmer som producerats på beställning av Göteborgs kommun för att marknadsföra och informera om staden. Disputationen sker på Institutionen för kulturvetenskaper – online – den 4:e juni, men redan nu finns boken tillgänglig i både fysisk och digital form. För att få ett smakprov på vad han kommit fram till bad vi Erik att berätta lite mer om några av de filmer han studerat, och han valde då att ta avstamp i två produktioner från början av 2010-talet, go: Meet the World in Gothenburg (2010) och One Voice (2013). ”Dessa två filmer illustrerar på ett tydligt sätt hur snabbt den officiella representationen av en stad kan förändras. De visar också det inflytande Richard Floridas teorier om den kreativa klassen fick på politiken i många svenska städer under åren kring 2010”, menar han. Se filmerna som diskuteras nedan.
Hej Erik! I din avhandling behandlas kommunala stadsfilmer ändå tillbaka till 1930-talet, men här valde du att lyfta fram två av kommunens senaste filmer. Vad är det som är intressant med dem?
De två filmerna är intressanta att jämföra för att de visar på en tydlig förändring som marknadsföringen och representationen av Göteborg genomgick i början av 2010-talet. Båda filmerna producerades av det kommunala bolaget Göteborg & Co, som sedan början av 1990-talet har uppdraget att marknadsföra Göteborg som turist-, evenemangs- och kongresstad. Go: Meet the world in Gothenburg (se nedan) kan på många sätt ses som ett crescendo för det sätt på vilket bolaget marknadsförde Göteborg från början av 1990-talet fram till 2010. I denna marknadsföring låg ett stort fokus just på de stora evenemangen, stadens offentliga rum och de stora publikhaven. De marknadsföringsfilmer som Göteborg & Co producerade under denna period har ett brett och folkligt tilltal. Stilistiskt drar filmerna mot det konstgjorda och spektakulära, med generisk musik i högt tempo, korta tagningar och ett överflöd av händelser, människor och tecken. Filmerna innehåller också återkommande scener där mer eller mindre kända göteborgare och besökare tittar in i kameran och intygar hur fantastisk staden är. De innehåller också slagord och uppmaningar i utskriven text av typen ”go: Wild” och ”go: Experience”. go: Meet the world in Gothenburg inleds med att en falskärmshoppande kvinna svävar ovan molnen och drömmer ”A place that has it all” och sedan landar i centrala Göteborg, som i den resterande filmen framstår som en plats med något att erbjuda för alla.
Filmen One voice (se nedan) som producerades några år senare har ett helt annat tilltal och kännetecknas av vad som bäst kan beskrivas som en strävan efter att framstå som autentisk och ärlig. Filmen var del av ett arbete med att skapa en typ av marknadsföring av Göteborg och syftade till att konkretisera den tonalitet som alla olika aktörer inom turistbranschen i Göteborg skulle utgå ifrån i denna marknadsföring. Redan i filmens inledning märks en stark kontrast till go: Meet the World in Gothenburg. Till knastrande lågmäld elektronisk musik tar filmen sin början ute i havsbandet med ett flertal tagningar i blågrå färgskala av kobbar och skär i en närmast obefolkad skärgård. Efterhand syns allt fler fysiska objekt från hamnstaden i tagningarna: farledsmarkeringar, kranar, fartyg och containrar. Efter att kameran passerat under Älvsborgsbron följer ett antal tagningar kring älvstränderna i den centrala staden och en kvinnlig speakerröst förklarar: ”Det här är Göteborg. Vi är ingen huvudstad med monument som lockar folk från fjärran. Vi har inga magnifika byggnader som sträcker sig mot himmelen. Vi är inte störst eller bäst. Men det är inte vårt mål. Det har det aldrig varit. Vi har aldrig tänkt på det sättet. Aldrig jämfört oss med andra. Vi är dom vi är och vi gör saker på vårt sätt.”
Beskrivningen står i ganska bjärt kontrast till det oblyga sättet att lyfta fram stadens breda utbud av nöjen och evenemang i den tidigare filmen och det är som att aldrig har marknadsfört sig just som ”A place that has it all.” Både i speakerröstens beskrivning och stilistiskt skiljer filmen sig alltså på flera sätt från go: Meet the World in Gothenburg och det sätt på vilket Göteborg & Co tidigare marknadsfört staden. Här syns ingen som tittar in i kameran och det finns inga pålagda slagord om stadens förträfflighet. Visserligen lyfts en del större evenemang fram i filmen, men också en del småskaliga arrangemang och musikfestivaler, samt mer vardagliga miljöer och händelser i det offentliga rummet. Det är också intressant hur hamnstadens fysiska strukturer får så stort utrymme i filmens inledning. I go: Meet the wolrd in Gothenburg och Göteborg & Co:s tidigare marknadsföring lyftes väldigt lite om Göteborgs roll som hamnstad fram. I One voice används hamnstadens objekt som ett slags sätt att ge staden en lite ruffig och oborstad laddning. Även färgskalan och den knastrande musiken samspelar med denna estetik. I avhandlingen läser jag skillnaden mellan de två filmerna och den förändring som marknadsföring av Göteborg genomgick i ljuset av det inflytande den amerikanske statsvetaren Richard Florida under åren kring 2010 hade fått med sina teorier om den kreativa klassen.
Enligt Florida var det centrala för framgångsrika städer att locka till sig personer ur denna klass som inkluderade alltifrån It-ingenjörer och börsmäklare till författare och musiker. Enligt Florida attraherades den kreativa klassen i liten utsträckning av de typ av stora evenemang och arenakultur som många städer satsat på. Istället sökte de mer småskaliga kulturella uttrycken och autentiska urbana miljöer och upplevelser. Här blir skillnaden mellan go: Meet the world ion Gothenburg och One voice en närmast övertydlig illustration på ett skifte i marknadsföringen från de storskaliga evenemangen till de mer småskaliga kulturella uttrycken och en strävan efter att framställa staden på ett förment autentiskt sätt. I detta skifte får även en sådan sak som det göteborgska vädret en ny betydelse. En återkommande invändning mot Göteborg & Co:s markansföringen under 1990-talet och det tidiga 2000-talet var att den framför allt fokuserade på soliga sommardagar. I den nya marknadsföring som One voice kan ses som startpunkt för införlivades något av denna kritik och i efterföljande kampanjer som go: Feel the Breeze och go: to Sea betonas istället att Göteborg som kuststad har ett ganska bistert och opålitligt klimat. Detta blir närmast en del av stadens charm och kan både ses som ett sätt att försök locka turister till Göteborg även vinterhalvåret och konstruera en mer autentisk och ärlig marknadsföring av staden.
På vilket sätt är dessa två filmer, och skillnaderna mellan dem, intressanta i relation till de äldre filmer du behandlar i avhandlingen?
Jag tycker att skillnaden mellan dem de på ett ganska tydligt sätt exemplifierar hur snabbt marknadsföringen och representationen av staden kan förändras i relation till nya ideal och internationella trender. Det är också intressant just hur Göteborgs funktion som hamnstad fick en slags renässans i marknadsföring under början av 2010-talet. Fram till 1980-talet var Göteborgs roll som hamnstad en viktig del av det sätt på vilket staden presenterade sig i filmer av olika slag. Under 1990- och början av 2000-talet var hamnen i stort sett frånvarande i marknadsföring. Sedan blev den återigen en viktig del av marknadsföring om en på nytt sätt. Istället för att som i äldre filmer betona hamnens som en plats av arbetet och produktion gavs dess attribut nu en estetisk laddning som en del av ett nytt sätt att konstruera en mer autentisk bild av staden. Detta visar också på en viktig poäng med avhandlingens långa tidsperspektiv och på det fruktbara i att studera marknadsföringen och reklam- och informationsarbetet över tid, vilket skapar möjligheter att visa på förskjutningar och brytpunkter och hur vissa teman och motiv under en period kan försvinna för att sedan återkomma.
Den sista filmen du analyserar i avhandlingen, Hållbar stad öppen för världen producerades inför Göteborgs 400-årsjubileum 2021 och är fortfarande kommunens officiella film. I din avslutande diskussion konstaterar du dock att den redan kan upplevas som daterad, och förmodligen hade sett annorlunda ut om den tagits fram idag. Hur menar du då?
Filmen producerades 2015 på beställning av Stadsledningskontoret och då var olika varianter på temat tolerans och öppenhet något som många städer använde sig av. Sedan dess har som bekant det politiska landskapet och samtalet i hög grad förskjutits och allt mer kommit att handla om frågor migration och brottslighet. Ta bara den där reklamfilmen för Staffanstorp som väckte viss uppmärksamhet hösten 2019. Filmen inleds med svartvita bilder av urbant förfall i en icke namngiven stad som dock var lätt igenkännbar som Malmö. Detta kontrasteras sedan mot filmmaterial i färg av böljande gula rapsfält och gemenskapen och tryggheten för en skötsam vit medelklass i den lilla skånska orten. Den här typen av kontrasteringar mellan storstad och småstad och mellan olika platser inom landet har jag inte sett något exempel på i mitt material, men det visar just på det höga tonläget och polariseringen inom det politiska landskapet idag. Naturligtvis går det bara att spekulera, men det känns inte lika självklart att en stad som Göteborg skulle marknadsföra sig på samma sätt som i Hållbar stad öppen för världen om en liknande film som den från 2015 skulle produceras idag.
Och på Mediehistoriskt arkiv återfinns Erik Florin Perssons avhandling Film i stadens tjänst: Göteborg 1938-2015 i fulltext.
kulturochdemokrati.wordpress.com 