Den stora lilla berättelsen om Osebol

Valentina Ortiz,
student på masterprogrammet Kultur och demokrati. Essän är skriven inom ramen för kursen Röster, texter, tolkningar. – – –

”Människor skriver in sina liv i den stora historien samtidigt som historien tar form i deras liv” (Birgitta Svensson 2011 s. 24)

Jag cyklar till biblioteket i Skarpnäck. Jag ska låna boken Osebol (2019) som handlar om den lilla värmländska byn med samma namn. Livet i Osebol är mycket olikt mitt eget, tänker jag först. Vardagen på landsbygden har ofta känts långt ifrån den vardag som jag är van vid, till den grad att det har varit svårt att föreställa mig själv leva så där. Att jag bor i en storstad är inte ett helt medvetet val, det har bara blivit så. Det är det enda jag vet. Det är bland betong och avgaser som jag känner mig hemma. Inga alternativ har någonsin övervägts på allvar, jag skulle helt enkelt inte veta hur man gör. Likt många andra som invandrat till Sverige, har kopplingen till miljöer utanför den urbana endast skett som gäst, oftast i mina medelklassvänners sommarstugor. Väl där, har ett bekymmerslöst, sorglöst och tidstänjande tillstånd uppstått som stått i motsats till den verklighet som tillfälligt satts på paus.

Det är där jag är när jag läser Osebol, eller rättare sagt, lyssnar på Marit Kaplas lugna röst och mjuka värmländska uttal i ljudboken. Långsamt, reciterar hon orden som hon själv skrivit ned. Boken baseras på intervjuer som författaren gjort med de omkring fyrtio vuxna invånarna i glesbygdsorten Osebol. Kapla är själv uppvuxen där men numera bosatt i Göteborg. Den drygt åttahundra sidor långa, bibel-tjocka boken är utformad som en diktsamling. När jag lyssnar föreställer jag mig platsens magi, en sådan som bara landsbygden kan ha. Jag vaggas av orden, mystiskt och tyst, lugnt och grönt. Jag föreställer mig älven och ser vattnets glitter när solen går ned och hur den på vintern försvinner i ett långt tätt mörker. Jag föreställer mig människorna vars röster Kapla ger liv åt. Deras bleka hy och rosiga kinder, sådana som mitt vita barn också får när det är kallt ute. Jag tänker mig att de har sådana breda, starka händer som man får av att arbeta ute i naturen, samma händer som håller i koppan när de berättar om sina liv.

Foto: Marit Kapla

Jag har insett att min föreställning av landsbygden har varit romantiserad och orealistisk, och att en sommarstuga kräver en hel del jobb och underhåll. Det var inte verkligheten som jag sett, eller kanske velat se.

I antologin Biografiska betydelser (2011) söker etnologen Birgitta Svensson i kapitlet ”Det moderna varat som biografisk presentation” att visa på det normativa i levnadsberättelser, hur de kan forma våra liv. De berättar om hur samhället ser ut vid en viss tidpunkt utifrån den plats som de återberättas ifrån samt hur individen förhåller sig till de egna erfarenheterna och kollektivet. Det är just det som Osebol gör. Genom invånarnas levnadsberättelser får vi en inblick i en svensk landsbygd som sakta släcks ned och överges. Samtidigt som de ger en symptomatisk bild av samhället i stort. Metodiskt tar Kapla med oss, hus efter hus, individ efter individ och gör med sin bok plats åt andra sorters berättelser. De som ofta har fått stå tillbaka till förmån för de urbana. Det är därför väsentligt att levnadsberättelser som dessa kommer till uttryck men lika betydelsefullt är, hur de gör det. Enligt Svensson, har individualismens framgång i det senmoderna samhället förändrat förutsättningarna för levnadsberättelser, en förändring som kastar ljus på behovet av en gemensam stor berättelse (s. 25).

Om kollektiva minnen och identitet – Osebol berättar 
Svensson visar hur levnadsberättelser och identitet hör samman. Kollektiva minnen skapas genom social interaktion. Genom symboler, ritualer, traditioner och institutioner reproduceras det kollektiva minnet som i sin tur skapar kollektiv identitet. I Osebol kommer det till uttryck när flera av byns invånare återkommer till minnet om slalombacken. Två av byns invånare köpte en lift som tillsammans med alla de andra vuxna från byn iordningställdes till en slalombacke som alla sedan hjälptes åt att sköta. De arbetade volontärt och backen drevs utan vinstintresse. Det var aktiviteten och att ta hand om det gemensamma som var drivkraften bakom. Det var helt enkelt andan i Osebol eller den kollektiva identiteten. Det kollektiva minnet är även en förutsättning för vilka identiteter individen kan skapa, den privata identiteten. Identiteter är alltså inte privata, utan formas och upprätthålls tillsammans med andra.

Det finns två centrala förståelsegrunder i berättelsen om den lilla värmländska byn. Den första, att Osebol är, en av många, avfolkningsorter i Sverige idag. Den andra, relationen mellan storstad och landsbygd, centrum och periferi. Den förstnämnda speglas inte minst i berättelsen om bron som kommunen inte vill rusta upp, trots att den är fallfärdig. Ändå vill kommunen inte ta bort den, det anses alltför kostsamt. Flera av Osebols invånare berättar att bron alltid varit en del av byns identitet, eftersom den har en speciell utformning som gör den unik. Förutom symboliken i broars sedvanliga enande funktion och vad som händer om de tas bort, blir bron en symbol för det övriga samhällets brist på intresse för det som inte bringar kapital. För ”endast” det värde som en bro skulle innebära för de boende i en landsbygd som övergetts, räcker inte. Det är Osebol-borna högst medvetna om.

Kapla intresserar sig för frågor kring centrum och periferi. Detta intresse, har hon i intervjuer berättat, var startskottet för boken (t ex Malou Efter Tio 04/12 2019). Det framträder på olika sätt igenom boken, där staden ställs som en motvikt till Värmland. Det sker redan i de inledande sidorna, när den första intervjupersonen slås till insikten av den totala tystnaden som råder ute på landet och som aldrig kan upplevas i Stockholm. Flera av intervjupersonerna berättar senare i boken, hur de inte klarar av den urbana miljön i längre perioder, bullret, trängseln. De kan inte heller identifiera sig med levnadssättet som oftast medföljer livet i städerna. Den ständiga stressen och brutala konkurrensen om bostäder, arbete och prestige. Landsbygden är för dem inte bara ett levnadssätt, den har även blivit en del av den kollektiva och privata identiteten.

Privat identitet och Kapla
Eftersom det kollektiva minnet är mer omfattande än det privata, fungerar det som en tolkningsram åt våra individuella erfarenheter. “Identitet är varje människas erfarenhet av benämningar och tillhörigheter” skriver Svensson. Enligt henne, utgår vi ofta utifrån kulturella begrepp som, kön, klass, ålder och etnicitet när vi beskriver våra identiteter. Men vi använder sällan den plats vi “tillhör” som en av våra egna förståelsegrunder, trots att det är det som i andras ögon mest av allt bestämmer vilka vi är.

I Osebol finns återkommande teman. Sådana som är specifika för landsbygden, såsom avfolkningen och dess konsekvenser samt den mycket omdebatterade vargfrågan. Men även andra, mer övergripande frågor, som är signifikanta för vår samtid berörs, exempelvis invandring och jämställdhet. Dessa två frågor behövde oundvikligen beröras, de är starkt kopplade till den fördomsfulla bilden av en landsbygdsbo. Detta är Kapla medveten om, de tas upp i den senare delen av boken när läsaren redan har fått ta del av förutsättningarna och kontexten kring Osebol-bornas upplevelser. Sannolikt förhåller sig intervjupersonerna till den utomstående bilden av sig själva när de delar med sig av sina liv och tankar. Kanske, trots allt, finns det även en medvetenhet hos intervjupersonerna om Kapla som storstadsbo.

Levnadsberättelsen är inte individens levda liv snarare fragment av det. ”Berättelsen är en aktiv handling där man själv skapar en bild av sitt liv” konstaterar Svensson (s. 25). Men, påminner hon, denna bild påverkas i sin tur av berättarens egna erfarenheter, position, klass, kön, etnicitet, ålder och plats. Samtidigt, i Osebol anser jag att detta rimligtvis kan antas påverkas även av Kaplas egna erfarenheter och position. Det är hon som författare som har ställt frågorna, formgett texten och gjort urvalet. Boken hade förstås inte blivit densamma om den skrivits av någon annan, den hade aldrig haft samma djup om den skrivits av en utomstående. Relationen mellan Kapla och intervjupersonen i den återberättande stunden tål att reflekteras över. Hon är själv från Osebol och hennes föräldrar bodde kvar länge efter det att hon i ung ålder lämnat byn. Känslan som Kapla förmedlar genom boken ger intrycket att det fanns ett stort förtroende dem emellan, något som är avgörande när människor ska dela med sig information om sig själva, genom en aningen utsatt situation, där det finns risk för att exploateras.

Alla dessa perspektiv, det lilla samhället som speglar det stora, relationen mellan författaren och subjektet, de historiska kontexten, intervjupersonernas egna utgångslägen tillsammans med deras tolkningar skapar en intressant dynamik, vilken, genom Kapla blir ett dokument som även kan läsas som en samhällskritik av samtida kulturella och sociala strukturer.

Individualism, normativitet och den stora berättelsen
Marit Kaplas bok har varit en succé. Den har kritikerrosats och belönats med bland annat Augustpriset 2019, året den publicerades. Som flera recensioner av boken lyfter fram, behövs dessa berättelser som inte utgår från den urbana eliten, som media och politiken alltför ofta verkar utgå ifrån (t ex Expressen kultur 04/05 2019). Svensson belyser i sin tur, hur individualistiska tendenser i samhället har förändrat förutsättningarna för levnadsberättelser och varför vi behöver stora berättelser. Samhällsutvecklingen har krävt att vi handlar som individer. Till en början på 1800-talet med “identifieringsrevolutionen” då staten utfärdade pass för att kunna urskilja vilka som hörde till nationalstaten och därmed kunde få tillgång till dess sociala nätverk. Människan blir då erkänd som person och blir därmed en individ, inte enbart utifrån sin rena existens, men även hur hon har levat blir viktigt och en biografisk självmedvetenhet blev därför nödvändig. Enligt Svensson, blir det nya biografiska perspektivet normativt och sedelärande, det handlar om hur man bör leva sitt liv.

Nyliberalismen har gett upphov till en berättelse om idealmänniskan, vilken gjorde den urbana eliten och dess behov till norm skriver Svensson (s. 28f). För att kunna uppnå idealet bör individen vara flexibel och kortsiktigt självcentrerad. Förr identifierade sig individen med en grupp, organisation eller institution, nu istället, konstrueras identiteterna individuellt och strategiskt i samklang med de ständigt föränderliga tidens krav. Den påstådda friheten som utlovas i utbyte är endast imaginär, det är marknaden som styr. Detta skapar ett homogent samhälle eftersom idealmänniskans behov kommer allt oftare före kollektivet även på det institutionella planet. Vi förlorar också en kulturell identitet som förankrats i annat än marknaden. 

I den stora berättelsen samlas moral och kulturella värdesystem, exempelvis föreställningar om manligt och kvinnligt, vilka påverkar hur de små enskilda berättelserna formas. Det är därför viktigt att se över villkoren och förutsättningarna för levnadsberättelsen. Det är här som Osebol, för mig blir en stor, liten berättelse. Osebol-bornas samlade röster ekar i den tomma gången av levnadsberättelser som vi behöver fler av. Sådana som ger uttryck för motsatsen till individualismen. Jag tänker på Sven Lindqvists klassiker från 1978 – Gräv där du står – och önskar att fler individer, vars perspektiv sällan får träda fram, skakar oss med sina levnadsberättelser ut ur individualismens och kapitalets lömska metoder och tomma löften. Som visar att det finns mer som enar oss än skiljer oss åt, att våra problem inte är reducerbara till vem som bott här längst eller att det ”räcker” med lika förutsättningar utan att det handlar om våra upplevda erfarenheter. Den normativa kraften levnadsberättelsen besitter, fordrar att hela och alla aspekter av samhället träder fram, och inte endast några privilegierade få. Som storstadsbo, invandrare, och med en något skev, kanske till och med borgerlig, icke-relation till svensk landsbygd finner jag tröst i dikten om Osebol, den lilla värmländska byn. För trots att jag inte har ett Osebol känner jag igen mig i invånarnas mänsklighet, deras sorger och frustrationer, deras längtan efter förändring och känsla av mellanförskap. De påminner om min egen längtan efter en annan sorts gemenskap, det kollektiva, och strävan efter en mer harmonisk tillvaro med naturen. Det blir helt plötsligt inte svårt att föreställa sig ett liv på landsbygden, det framstår snarare som ett mycket vettigt alternativ.

Källor:
Kapla, M. (2019). Osebol. Sverige: Teg Publishing.

Marander-Eklund, L. & Östman, A.C. (2011). Biografiska betydelser – norm och erfarenhet i levnadsberättelser. Möklinta: Gidlunds förlag.

Svensson, B. (2011). Det moderna varat som biografisk presentation. I L.  Marander-Eklund & A.C Östman (Red.), Biografiska betydelser – norm och erfarenhet i levnadsberättelser (s.23-40). Möklinta: Gidlunds förlag.

Greider, G. (2019). Hon gör den lilla byn till universums mittpunkt. Recension Expressen Kultur. 4 maj. https://www.expressen.se/kultur/bocker/hon-gor-den-lilla-byn-till-universums-mittpunkt/ (Hämtad 2021-01-08)

Malou Efter Tio. Säsong 28, del 43. (2019). TV4, TV4 play, 4 december. Vad ska hända med glesbygden? Årets August-vinnare Marit Kapla har intervjuat i princip samtliga vuxna i den värmländska byn Osebol. https://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio/del-43-s%C3%A4song-28/11979219 (Hämtad 2021-01-09).

. . . . . . . . . . . . . . . .

Missa inte att KD2120 Röster, texter, tolkningar från och med i höst även går att söka som fristående kurs. Öppen för alla med en kandidatexamen.

Annons