Jag hoppas det fastnar på video

Karin Swahn,
student på masterprogrammet Kultur och demokrati. Essän är skriven inom ramen för kursen Röster, texter, tolkningar. – – –

Inget liv går att bevara i helhet. Inte ens korta stunder av existens går att återberätta utan förvanskning. Kroppens förnimmelser, dofternas smaker och tankarnas rörelser är för abstrakta, för flyktiga för att kunna förmedlas exakt som de var. Trots det har människor alltid försökt att berätta, skriva, måla, fota eller på andra sätt återskapa det som hänt. Att dokumentera delar av livet ger en viss känsla av förevigande, och jag tänker att det är den känslan som ligger bakom snart 90-åriga Bertils omfattande hemmafilmande i dokumentären Nu är det dokumenterat från 2014. Videokameran följer med vart han än går och allt han lägger märke till fastnar på film. Videobanden fyller låda efter låda tills lådorna fyller rum. Sen ligger de där. Vissa filmrullar har inte ens framkallats. Arkivet med Bertils livsdokumentation verkar faktiskt först komma till användning när Anders och Jonas Teglund bestämmer sig för att dokumentera hans dokumentation, honom själv och hans fru Signild. Teglundarna har träffat Bertil och Signild varje sommar sen de var barn, men de har aldrig riktigt pratat med honom berättar de, han står mest bakom kameran och hummar.

Foto och film ger skenet av exakthet: så såg det ut, så var det. Bertils söner berättar att Bertil filmar på avstånd, ”Det är ett sätt att dokumentera ett skeende bara, man är inte med och skapar en händelse utan man dokumenterar det som händer och sker /…/ för att sen kunna visa då, så här gick det till”. Med visst motstånd känner jag igen mig i Bertils försök att bevara stunder som snart är borta. Pic or it didn’t happen. Min dators hårddisk är sedan länge full till bristningsgränsen på grund av alla bilder och filmer jag tagit. Datorn fungerar knappt och bilderna ligger i digitala högar. ”Jag har så dåligt minne, om jag inte fotar så glömmer jag” ursäktar jag mig när jag lyfter mobilen. ”Jag önskar vi kunde fånga denna syn. Jag hoppas att det fastnar på video” säger Bertil om deras glittrande havsvik.

Vardag till livberättelse
För att skapa en livsberättelse måste ett urval göras. Berättelsens linje styr vad som väljs ut och vad som sorteras bort. En rad vardagliga händelser utan större betydelse i sin ensamhet vävs genom berättandet ihop till ett liv med mening, riktning och slutpunkt. Teglund och Teglund har gjort det varken jag eller Bertil har förmått oss att göra med våra livsarkiv. De har valt ut delar från hans decennier av material och skapat en linje. Det är tydligt att deras berättelse om Bertil skiljer sig från den han själv skulle ha gjort. De fokuserar på honom, Signild och hur de relaterar till varandra och andra. Dokumentären letar efter känslor och frågar om hur deras frieri gick till. Signild förklarar svepande och knyter ihop med ”på det viset så, ja som ni ser, på bilderna, så såg det ut så”. Bertil tittar ut i fjärran, tar upp kameran, riktar linsen tillbaka. Han tycker mest om att filma myrstackar och blommor.

Fotograf: Jonas Teglund

I Bertils filmer syns Signild göra olika sysslor utan hjälp. Hon rensar blåbär, tar fisk från nätet, badar och umgås med dem som kommer på besök. Ibland kommenterar Bertil filmen, han pratar långsamt som djupa andetag, ”Då är det söndagmorgon den 22 juli. Och vi har inte bestämt än, exakt när vi ska åka hem. Det kanske mognar under dagen”. För någon annan kanske det inte hade varit viktigt att dokumentera tankarna för hemresa en vanlig sommarmorgon, men för Bertil är dessa stunder av lugnt ingenting det som är livet och det han vill spara till sen. Han deltar inte i det som händer i filmerna. Han bevarar och berättar, sparar ett nu som han själv inte upplever. Hans dokumentation har inget med det engelska uttrycket fomo, fear of missing out, att göra. Istället är det nog en annan rädsla som driver honom, en fear of forgetting, eller kanske being forgotten.

Jag undrar varför jag och Bertil är så måna om att dokumentera det som händer oss, men ändå låter bli att sortera, välja ut och knyta ihop vårt material. Det är en tidskrävande uppgift att gå igenom alla foton och filmer vi båda lyckats samla på oss, men jag tror inte att det är där våra skor klämmer. Kanske har det att göra med vad berättelsens urval gör med oss, hur den skapar en viss känsla slutgiltighet och riktning. Såhär blev mitt liv, detta var det viktiga och det andra var inte värt att komma ihåg. Tar vi bort de fysiska bevisen för att något har hänt måste vi förlita oss på våra minnen istället. Varje gång vi minns ändras minnet lite från hur det egentligen var. Att ha ett foto att utgå ifrån är som att ha en målarbok att sätta minnet i. Konturerna är fasta även om minnet av hur det luktade och kändes kan ha förändrats. Om vi vill ändra berättelsen om livet har vi andra bilder att fästa den nya linjen i. Multipla berättelser är möjliga och alla kan få skenet av sanning.

Splittrad framtid
Bertils dokumentation är långsam och repetitiv. Det är svårt att se någon större skillnad mellan årens olika material. Det är samma utsikter och sysslor som syns på filmerna. Skillnaden mellan Bertils sätt att dokumentera och mitt sätt är stor. Där han filmar i timmar, filmar jag helst några sekunder. Klippen från mitt livs ögonblick produceras alltid med en underliggande tanke att det ska kunna läggas upp på Instagram. Det snabba flödet i sociala medier tål inte timmar av film där ett landskap förändras och livet går sin lugna lunk. Poängen med klippet måste komma omedelbart för att fånga tittare innan de klickar förbi. Bertils filmer är gjorda för eftervärlden, mina för en flyktig publik i 24 timmar.

Jag och Bertil är båda resultaten av våra samtider, det blir tydligt när jag läser Birgitta Svenssons kapitel ”Det moderna varat som biografisk presentation” i antologin Biografiska betydelser (2011). Svensson menar att det som värderades i välfärdsstaten, som Bertil växte upp i, var erfarenhet, rutin och stabilitet, men också rigiditet och enformighet. Det som värderas i dagens nyliberala samhälle, som jag växt upp i, är istället rörelse, flexibilitet och individualitet, men också osäkerhet och instabilitet. Jag måste ständigt hitta nya saker att underhålla mina vänner med och får direkt bevis på om det jag lagt upp misslyckats med sin uppgift. Enligt Svensson har också erfarenheten förlorat sin betydelse i dagens samhälle som bara ser framåt. Om det nu stämmer har Bertils motiv till att filma tappat sin poäng, Signild säger nämligen att filmerna har ”en funktion med dem som ska leva efteråt. Man måste veta varifrån man kommer och vart man ska. Men man vet inte vart man ska om man inte vet varifrån man kommer”.

Dagens människa saknar kontinuerliga livsberättelser fortsätter Svensson. Kraven på personlig flexibilitet skapar splittringar i våra jag. Vi vet inte varifrån vi kommer, bara vart vi ska. Lena Marander-Eklund & Ann-Catrin Östman skriver i förordet till samma antologi att ett sätt att motarbeta den fragmenterade tillvaron är självbiografiskt skrivande där jaget kan ”förhandla om sin position i samhället och tillskriva sig själv aktörskap och subjektivitet”. Det är dock svårt att ge sig den tid och eftertanke ett sådant skrivande kräver. Behovet av självbiografiskt tillbakablickande är dessutom redan löst av tekniken som gett oss automatiska minnen i sociala medier och digitala fotoalbum. Då och då dyker de upp – bästa bilderna från senaste månaden eller bilder från resan till landstället. Bilderna är inte alltid de man själv hade valt ut och inte alltid kopplat till albumtemat (själv fick jag ett album med ”strandbilder” som mest var bilder av hissar och kanalbroar). Teknikens utveckling lär dock leda till mer träffsäkra minnesalbum. Osynliga algoritmer som ordnar upp och väljer ut förpackade stunder att berätta livet med. Egen reflektion över vilka erfarenheter vi vill bygga våra identiteter på behövs inte, det gäller att se framåt och ge de sociala medierna det innehåll de kräver.

Tomma landskap
Svensson tar också upp att dagens människor behöver ha en självmedvetenhet om den egna identiteten då den ständigt måste omförhandlas utifrån de föränderliga omständigheterna. Jag ser detta samhälles tendens till narcissism i dagens dokumentation. Hade Teglund och Teglund gått igenom mitt arkiv av minnen hade de hittat ett rikt omfång av selfies. Bertils arkiv lär ha få bilder av honom själv, hans lins är riktad utåt. Min morfar var som Bertil. Han fotade landskap utan människor, blommor i trädgården och bilar på parkeringar. Någon gång när han visade sina bilder för mig tänkte jag på hur ointressant jag tyckte att det var. Såhär såg det ut på ett fält vi körde förbi i Tyskland. ”Jaha, men hur såg ni ut? Vad kände ni?” tänkte jag utan att säga något. När jag visade morfar mina bilder gjorde han samma anmärkning, fast tvärt om, ”du tar bara bilder på människor. När du kommer att titta tillbaka kommer du inte veta vart ni var”.

Fotograf: Karin Swahn

”Jag bor ingenstans” säger Ola Söderholm i podden Stormens utveckling. Dagens nyliberala samhälle har frigjort medel- och överklassen från både plats och erfarenhet, istället är det nätverken som skapar de priviligierades omgivning. Söderholm fortsätter: ”jag har aldrig bott någonstans egentligen /…/ jag har aldrig varit knuten till en plats /…/ jag har bott i olika nätverk”. Han berättar vidare hur han tänker när någon frågar honom om han trivs i en stad: ”ja, jag vet inte vad platsen har med det att göra. Frågan är väll om jag trivs med mitt nätverk som det för tillfället ser ut”. Arbetarklassen är beroende av platsen på ett helt annat sätt fortsätter Söderholm –  de behöver det lokala torget, småföretagen och det sociala sammanhang som är kopplat till omgivningen. Mitt fotofokus på vänner i min omgivning är kanske lika mycket en kärleksförklaring som statusmarkör. Platsobundna nätverk i anonyma miljöer. Kanske är mitt publika livsarkiv bara ett reklamarkiv med statister som syftar till att marknadsföra min identitet?

Samtidigt är nog mitt sätt att fota livet, med människor och mig i själv i framgrunden, mer tillgängligt än morfars och Bertils dokumentation. När de ser sina foton och filmer av parkeringen i skogsgläntan där de sov, den trasiga krukan vid stenen där frieriet hände och havsviken på landet, är miljöerna laddade med känslor och minnen. För andra är det bara en parkering, en trasig kruka och ett hav som vilket annat som helst. Känslorna försvinner så fort fotot ses av nya ögon. Ansikten är lättare att relatera till. Känslorna lyser genom ögonens minspel och kroppens hållning. Kanske har människornas betydelse i foto och film blivit viktigare i vår tid där vi översköljs med bilder. Om jag tar en bild på ett hav kommer den alltid att jämföras med miljontals andra och mycket bättre tagna bilder. Är det en människa med i bilden blir den unik och något att relatera till.

Låt mig berätta
Oavsett anledning till varför vi dokumenterar som vi gör så drivs nog både jag, morfar och Bertil av samma mänskliga instinkt – att vilja dela med oss av det vi upplever. Berättelsen är trots allt i grunden social och ett sätt att dela med sig av de erfarenheter, roligheter, rädslor och sorger man upplevt. Såhär såg det ut, det var såhär jag tänkte och det var såhär det blev. Berättandet gör oss mindre ensamma och livet mer förståeligt. Kanske är det ändå dags att gå igenom mina digitala fotohögar, framkalla de bilder jag anser viktigast och ta chansen att själv berätta hur jag ser tillbaka på det som hänt. Jag vill inte minnas genom algoritmer eller se mitt liv tolkas utifrån ett perspektiv jag själv känner mig främmande i. Bertil, låt mig berätta varför jag fångade denna syn av en glittrande havsvik. Jag hoppas det fastnar på video.

Källor

Marander-Eklund, L.  & Östman A.C. (2011). Biografiska betydelser – norm och erfarenhet i levnadsberättelser. I L. Marander-Eklund & A.C. Östman (Red.), Biografiska betydelser – norm och erfarenhet i levnadsberättelser (s.7-20). Möklinta: Gidlunds förlag.

Svensson, B. (2011). Det moderna varat som biografisk presetation. I L. Marander-Eklund & A.C. Östman (Red.), Biografiska betydelser – norm och erfarenhet i levnadsberättelser (s. 23-40). Möklinta: Gidlunds förlag.

Teglund, A. & Teglund, J. (2014). Nu är det dokumenterat [film]. Sverige: Teg publishing https://www.youtube.com/watch?v=1zCbdvuvaoQ

Söderholm, O. (Programledare). (2020). Stormens utveckling [podcast]. Ola Söderholm: https://poddtoppen.se/podcast/1453101115/stormens-utveckling/70-jag-bor-ingenstans

Annons