Fredagen 5:e februari släpps antologin BOSTADSMANIFEST: 22 KRAV FÖR FRAMTIDENS HEM (Dokument Press). Bakom bidragen står forskarkollektivet CRUSH (Critical Urban Sustainability Hub) med vänner, och illustratör är Daria Bogdanska. Med tillstånd från förlaget publicerar vi här kulturgeografen Chiara Vallis kapitel ”Vi kräver att bostaden ska ge en jämlik start i livet”. Under Vallis text hittar ni en film där boken som helhet presenteras. Ni är också välkomna på det digitala boksläppet onsdag 24 februari kl 15-17 där flera av författarna deltar i paneldiskussionen. Håll koll på fb-eventet där informationen uppdateras under nästa vecka.
Chiara Valli,
postdoktor i urbana studier vid Malmö universitet och återkommande gästföreläsare vid institutionen för kulturvetenskaper. – – –
Vi ser hur ojämlikheterna i svenska städer ökar vad gäller klass, ras och kön i alla åldrar. Enligt OECD (2017) har inkomstskillnaderna i Sverige sedan nittiotalet ökat i snabbare takt än i något annat OECD-land. I storstäderna skiljer sig folkhälsa och övriga livsbetingelser i hög grad mellan olika stadsdelar. Klyftorna ökar, och detta ojämlika förhållande ärvs mellan generationerna. Bostadssituationen spelar en central roll för hur sämre levnadsvillkor består över generationsgränserna.
Den ojämlika situationen i storstäderna är väl känd. Socioekonomiska och etniska skillnader förstärks geografiskt i form av segregerade städer, vilket ger allvarliga konsekvenser för jämställdhet, hälsa och livsbetingelser. Göteborg är ett exempel på detta. Medelinkomsten har ökat i de flesta områden, men den har sjunkit i områden där den redan var låg. Högutbildade personer med hög inkomst har genomgående bättre livsbetingelser och hälsa än personer med lägre utbildning och lägre inkomst. Mest anmärkningsvärt är att medellivslängden för personer i de fattigaste stadsdelarna är cirka åtta år (7,5 år för kvinnor och 9,1 år för män) lägre än för dem som bor i de områden där inkomsten är högst (Göteborgs Stad, 2014). Göteborgs stad har därför lanserat en ambitiös plan som syftar till att öka jämlikheten och motverka segregation. I programmet ingår en mängd välfärdsåtgärder där bättre hälsa och utbildningsinsatser sätts in tidigt i syfte att ge alla barn en ”jämlik start i livet oavsett bakgrund”. Avsikten är förvisso god, men dessa insatser förbiser nästan helt det som forskningen har visat i allt högre grad påverkar jämlikheten och som allt mer utformas utifrån en nedärvd social ojämlikhet, nämligen bostaden.
Vi ska inte glömma att den ojämlika bostadssituationen i stora delar är nedärvd. Det är mindre troligt att hushåll med låg inkomst och små besparingar äger sin bostad (OECD, 2017), och föräldrars ägande av den egna bostaden har kommit att allt tydligare förutsäga unga människors tillgång till sin första bostad (Öst, 2012). Den främsta orsaken till de ökande ekonomiska (eller tillgångsbaserade) klyftorna är den från 1990-talet och framåt ojämförliga prisinflationen på bostadsmarknaden (bostadspriserna ökade med 232 procent mellan 1996 och 2017), vilken har lett till en ökning av vinstklyftan mellan de som äger och de som inte äger sin bostad.
På grund av prisökningen ökar skillnaderna även mellan personer som äger sin bostad: de som har kommit in på bostadsmarknaden sent, det vill säga den yngre vuxna generationen, konfronteras med långt högre förstagångströsklar än tidigare generationer, vilket innebär att de måste ta högre lån än någonsin. I dag har ”25 % av de svenska hushållen med bostadslån skulder på över 400% av sin disponibla inkomst [och] en av tio har skulder som är sex gånger högre än hushållets disponibla inkomst” (Belfrage och Kallifatides, 2018). Med tanke på att den yngre generationen just har börjat arbeta, samt att de är överrepresenterade bland arbetslösa och bland personer med osäkra anställningsvillkor (Jonsson med flera, 2019), behöver de oftare lita till familjens stöd för att kunna ta ut bolån. Detta är ytterligare en bidragande orsak till den generationsövergripande inkomstklyftan: den yngre generationens möjligheter att äga sin bostad beror på den egna familjens ekonomiska situation (Christophers, 2019c).
Alla de ovan beskrivna faktorerna visar att den nuvarande bostadssituationen i högsta grad bidrar till de generationsövergripande klass-, ras- och köns-relaterade ojämlikheterna i det svenska samhället. Vi kräver ett stopp för denna skadliga utveckling och hävdar samtidigt att bostadsfrågan återigen måste komma högst upp på agendan för att motverka dessa klyftor. Vi ställer följande fråga till våra lokala politiker, riksdag och regering: Hur kan vi erbjuda alla en jämlik start i livet, i realiteten, oavsett bakgrund? Hur kan vi göra bostaden till en faktor som främjar, inte hindrar, jämlikhet? Vi kräver ett bostadssystem som inte befäster befintliga ojämlikheter, utan blir ett fundament i omfördelningen av tillgångar och jämlikhet. För att kunna göra det måste vi återigen fokusera på bostaden som en av välfärdssamhällets grundstenar, precis som social trygghet, hälsa och utbildning (Torgersen, 1987; Kemeny, 2001). De är alla sätt att omfördela välståndet mellan olika socialgrupper.
Vi ifrågasätter sällan det faktum att andra delar av välfärdssamhället – till exempel skola, transportväsende, infrastruktur, arbetsmarknad och barnomsorg – ska vara lika för alla, och framför allt att dessa ska stötta samhällets mest utsatta. Välfärdssamhället ska med andra ord erbjuda det stöd alla behöver för att få en bra start i livet oavsett bakgrund. De styrande klasserna har under de senaste trettio åren trots det offrat bostaden som en av välfärdsstatens grundstenar. Rätten till en anständig bostad alla kan ha råd med attackeras från alla håll av nyliberalism, decentralisering av ansvar för bostadsmarknaden, utförsäljning och privatisering av hyresmarknaden, indragningar i besittningsrätten, försvar för (belånat) bostadsägande och skyhöga bostadspriser. Bostaden som en mänsklig rättighet urholkas allt mer och har ersatts med dess roll som fast tillgång. Det är nödvändigt att vända den här utvecklingen om vi vill leva i ett jämlikt samhälle.
Bostaden måste återigen vara ett universellt behov och en grundläggande förutsättning för jämlikhet. En jämlik bostadsmarknad är lika mycket en rättighet som utbildning och sjukvård. Att erkänna det är det enda som kan leda till en likvärdig start i livet för alla, på riktigt!
Referenser:
Belfrage, C, Kallifatides, M (2018) Financialisation and the new Swedish model. Cambridge Journal of Economics, 42(4), 875-900.
Christophers, B. (2019). A tale of two inequalities: Housing-wealth inequality and tenure inequality. Environment and Planning A: Economy and Space, 0308518X19876946.
Jonsson J, Vives A, Benach J, et al (2019) Measuring precarious employment in Sweden: translation, adaptation and psychometric properties of the Employment Precariousness Scale (EPRES). BMJ Open 2019(9).
Kemeny, Jim. ”Comparative housing and welfare: Theorising the relationship.” Journal of Housing and the Built Environment 16, no. 1 (2001): 53-70.
Torgersen, Ulf. ”Housing: the wobbly pillar under the welfare state.” Scandinavian Housing and Planning Research 4, no. sup1 (1987): 116-126.
OECD (2017), OECD Economic Surveys: Sweden 2017, OECD Publishing, Paris, https://doi.org/10.1787/eco_surveys-swe-2017-en.
Öst, Cecilia Enström. ”Parental wealth and first-time homeownership: A cohort study of family background and young adults’ housing situation in Sweden.” Urban Studies 49, no. 10 (2012): 2137-2152.
kulturochdemokrati.wordpress.com 