#BLM lär oss att demokratins framtid måste vara antirasistisk

Nazem Tahvilzadeh,
gästkrönikör. Fil. dr. offentlig förvaltning och forskare på Urbana och regionala studier, KTH. – – –

Våldsamma urbana upplopp har blivit en del av vår politiska kultur. Det är inte så att det är jättevanligt just på en plats, men från ett globalt perspektiv är spontana upplopp det sätt som människor i breda kollektiv ger uttryck för sitt missnöje. Så vare sig vi gillar det eller inte så kan upploppen i Chile, Iran, Irak, Libanon, Hong Kong och andra platser 2019 förmodligen ses som förspel till den uppståndelse som komma skall i kölvattnet av den ekonomiska kris som vi nu ser början av. Definitivt tror jag att det är så vi bör förstå sommarens upplopp mot rasismen.

Den som inte ser att upploppen har siktet inställt mot samhällsordningen, i ljuset av människors egna upplevda bekymmer, antingen vill eller kan inte förstå den turbulens som världen är på väg att dras in i. När sommarens upplopp framträdde som reaktioner mot polisvåldet i U.S.A. och rasismen generellt i västvärlden, avfärdades de av flera kommentatorer som ett hot mot demokratin, eller som uttryck för pubertala känsloutbrott utan revolutionär potential. Black Lives Matter (#BLM) demonstrationerna i Sverige avfärdas också som ett irrelevant tonårsuppror utan egentligt sakliga skäl – I Sverige skjuts sällan svarta svenskar till döds av polis. Eller?

Upplopp fördöms alltid, liksom ungdomliga protestaktioner, av etablissemanget. Men istället för att ansluta oss till de konservativa analyserna finns det goda skäl att se sommarens antirasistiska upplopp, demonstrationer och politiska aktioner som världens just nu mest radikaldemokratiska rörelse. Som geografen och urbanteoretikern Mustafa Dikeç konstaterar i sin informativa bok Urban rage: The revolt of the excluded (Yale university press 2017), som genomlyser händelser innan, under och efter en rad urbana upplopp i väst, bör händelserna ses som politiska handlingar som har siktet inställt på den politiska ordningens orättvisor. Etablissemanget vill dock gärna utmåla upprorsmakarna som kriminella eller galna. (Se även min recension av boken i IJURR.)

Reaktionerna på upploppen är intressanta att genomlysa. Under den arabiska våren, eller för den delen de upplopp som allt oftare blossar upp i Iran och Hong Kong, inte särskilt ifrågasatta i västvärldens medier. Människors vrede sågs där som en rimlig reaktion på regimers politiska förtryck och vardagens allt mer besvärliga ekonomi. Kommentatorer och tyckare tolkar i regel dessa upplopp som ett steg närmare frihet och demokrati. Men när människor i demokratiskt styrda samhällen vänder sig till gator och torg för att artikulera sitt missnöje blir etablissemangens tolkning diametralt annorlunda.

Det är paradoxalt hur demonstranter i icke-demokratiska länder legitimeras och får en humaniserande representation, medan demonstranter i västvärlden uppfattas som illegitima när de uttrycker vrede över den påstådda demokratiska ordningen och istället återges som kriminella, terrorister eller rent av galna. När upploppen slår europeiska eller amerikanska gator och torg initieras snabbt en tävlan bland kommentatorer, förtroendevalda och inte minst ordningsmakten om vem som snabbast och hårdast fördömer agerandet och vem som med mest repressiva metoder ska återställa ”lag och ordning”. ”Vi tar avstånd från våldet” sjunger en enstämmig kör av mestadels vithyad och bemedlad samhällselit och pekar finger på ”arga unga män” och deras villfarelser, som vår egen Reinfeldt gjorde när Husby brann 2013. Upploppen ses som hot mot demokratin och få ställer den mest relevanta frågan ”Varför här, varför nu?”

Dikeç konstaterar att upprorsmakarna varken är galna eller moraliskt depraverade. De är arga på den politiska ordningen och har legitima skäl att vara så. Den demokratiska ordningen erbjuder överflöd, frihet och ett löfte om att alla kan lyckas, men gatorna är bördiga för fattigdom, exkludering och ett förtryck som borde få de allra flesta demokratibekännare att blekna. Kontrasten mellan frihet och förtryck i städerna skapar paradoxer och frustrationer som måste ta vägen någonstans. Det spontana vredesutbrottet i offentligheten gör sig extremt väl i mediernas berättelser, men är i sig själva resultat av berättelser som samma medier ignorerat under årtionden, berättelser som var och en formar ståltrådarna i en bur som håller fåglar instängda. Det som oftast fokuseras är, enligt Dikeç, bara den av trådarna som råkade vara aktuell vid det senaste upploppets utbrott. Men zoomar vi ut ser vi att trådarna endast fungerar i kombination med varandra. De faktorer som ligger bakom upploppen är alltid många – även om enstaka skäl kan tända gnistan som sprider elden.

Så kan vi förstå bakgrunden till #BLM som i början formades som ett viralt vredesutbrott mot domstolens frikännande av 17-åringen Treyvon Martins mördare i Florida, U.S.A 2013. (Läs mer på BLMs hemsida.) Ett år senare stod nätverket #BLM bakom de omfattande protester som blossade upp runt om i U.S.A. som svar på mordet på Michael Brown i den lilla staden Ferguson, Missouri. Han sköts ihjäl av en polis som senare frikändes av domstol. Rörelsens direkta framträdelse är därför kopplad till enskilda våldsamma händelser och beslut som på olika sätt markerar rättsväsendets diskriminerande rasism mot svarta amerikaner. Men de frustrationer som format rörelsen ser skjutningar som toppen av ett isberg som ingenstans blir mer påtagligt chockerande än i Ferguson.

Dikeç visar att anspänningen mellan svarta stadsinvånare och Polisen inte bara hade sin bakgrund i en abstrakt känsla av rasistiskt hat och ett polismord. Anspänningen var snarare ett resultat av en medveten rasistisk politiskt initierad plundring av svarta invånare som elaborerats fram i åratal som stadspolicy, driven av domstolar, polismyndigheten och borgmästaren. Under flera årtionden hade Ferguson plågats av ekonomiska bekymmer, vilket låg bakom trycket att med innovativa metoder finna nya inkomstkällor till sinande stadsbudgetar. Den ”affärsmodell” som blev stadens finansiella innovation, ålade kommunpolismyndigheten att medvetet, strukturerat och så ”produktivt” som möjligt utfärda böter för mindre trafikförseelser, överträdelser och andra påhittade regelbrott till stadens svarta invånare. Utfärdande av böter innebar för det första en ökning i profilering av potentiella regelbrytare, vilket mestadels gjordes bland svarta invånare och i synnerhet i deras bostadskvarter. Varje ”stop and search” möjliggjorde en rad extra böter för regelbrott, så som att argumentera mot polistjänsteperson eller motstånd mot gripanden. Mindre förseelser som avsaknad av bilbälte vid körning kunde eskalera till flera böter för andra påhittade brott. Dikeç, som gått igenom undersökningar efter kravallerna som följde på Michael Browns mord, tar ett exempel som illustrerar absurditeten. Vid ett tillfälle blir en 32-årig svart man som återhämtar sig i sin bil efter en basketmatch i parken stoppad av en polis som anklagar honom för pedofili på grund av att barn då lekte i parken intill. Mannen som åberopar sina rättigheter blir därefter arresterad och anklagad för hela åtta överträdelser, varav en för att ha lämnat fel uppgifter om namn. Mannens namn var ”Michael” men hade uppgett ”Mike” till polisen. Ett halvår innan upploppen bryter ut utgör bötesintäkter för mindre förseelser hela 13 procent av stadsbudgeten i Ferguson – stadens näst viktigaste inkomstkälla.

#BLM förstärker taktiskt den vrede som uppstår när svarta mördas av den demokratiskt styrda ordningsmakten. Rörelsen belyser strukturell rasism och demokratins begränsningar. Den politiska idéplanen kanske inte är lika välutformad som ett partiprogram, men rörelsens mål är att politisera demokratins bristande omsorg för icke-vita medborgare. Att utmåla #BLM-rörelsen som irrelevant för att de inte är tillräckligt ”revolutionära”, som här i Göteborgs-Posten, är anmärkningsvärt. Ingen fråga är för liten när rörelsens mål är att omprogrammera demokratin.

Den globala politiska ordningen hänger på en skör tråd och demokratins robusthet inför de samhällskriser som vi står inför är en chimär. Det är i detta sammanhang som en skolelev från Kungsholmen blir upphovsperson till en global klimatrörelse, och det är i detta sammanhang som svarta människor och andra runt om i världen visar sin solidaritet med de amerikanska demonstranterna genom att använda deras språkbruk. Vi borde hylla varje lokalt initiativ som uppmärksammar rasistiska strukturer, även om inte sakfrågan omedelbart berör våldsamma skjutningar, gripanden, massfängelser och ett apartheidliknande samhällssystem. Alla demokratirörelser kan inte och kommer inte att ha sitt ursprung i svenska folkrörelser. De organisationer som har som sin affärsidé att organisera människor för kontorsförhandlingar under etiketten ”demokrati” har sedan länge förlorat sina tentakler på gator och torg.

Svarta människor i Sverige känner sig utsatta, ofta kränkta och diskriminerade. Många letar efter ett sätt att politiskt artikulera något som ofta är tabu att påstå i Sverige. #BLM blir då en slogan och en plattform för att uttrycka sin frustration med en rasistisk ordning när andra politiska rörelser abdikerat eller inte lyckas kanalisera känslorna.

#BLM lär oss att det finns antirasism och att det finns ett missnöje med den demokratiska ordningen eftersom den skapar ojämlika livschanser och levnadsvillkor beroende på medborgares utseende, namn, religiös tillhörighet etc. Ungdomar som protesterar mot rasism på Sergels torg, i Berlin eller i San Francisco visar att demokratins framtid måste vara antirasistisk för att vara legitim.